min stora dröm i livet just nu är att jag ska få åka iväg, helt ensam ut i en skog där inte en människa är närvarande på flera miljoner mil, ja då pratar vi MILJONER. det känns som att jag är omringad av jobbiga slemmiga parasiter och jag klarar inte av det, det pressar mig, jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till. nu när jag är ensam hemma, när jag är helt ensam, låser jag dörren och vrider ner alla persienner, jag vill verkligen vara för mig själv, känna att ingen ser mig eller vet om att jag finns. jag vill på nåt sätt vara typ..levande död?

jag vill inte att folk ska veta för mycket om mig, eller det beror ju på vem...jag klarar inte när folk tycker om mig, jag blir bara..arg, eller rädd kanske...mest rädd tror jag. ledsen blir jag också, för jag kan inte tro eller inse att nån tycker om mig, det går bara inte. då drar jag mig alltid undan. jag är rädd för omvärlden och jag vill bara vara i min egna lilla värld, jag vill sitta där i min enstöringstuga och leva på naturen och skriva låtar hela dagarna. sen några år senare vill jag komma ut som en heeeelt ny människa med heeeelt nytt självförtroende. jag tänkte att, då skulle jag hunnit tänka så mycket och sådär, så då kanske tillochmed hjärnan läkt ihop så jag kunde tänka klart i skolan och sådär, känna mig mänsklig och inte som den där äckliga lilla jobbiga utomjordingen som alltid studsar omkring på gråa moln, jag är leds på att vara sån. jag hade velat stanna där i min lilla skogsdrömvärld i typ tre år. det borde väl räcka? då borde jag väl hunnit bli nog knäpp i skallen för att känna mig frisk?

nu undrar du nog vad det är för fel på mig? krävs psykologi? ett kok stryk? omsorg? eller vad...?
jag tror att  jag bara behöver hitta mig själv, jag tror inte att jag har en aning om vem jag är eller vem jag vill vara eller vem jag en gång var.

jag vet ta mig fan ingenting.


i don't need you.
JO DET GÖR JAG.  hatarhatarhatar