ofta ligger jag, i en säng, nånstans.
då är jag tyst. och tänker.
tänker alldeles för mycket och för hemskt.

jag brister ut i gråt, morgon som kväll, dag som natt.
det bara kommer, mer och mer och det slutar inte.
jag är rädd för mig själv.
vem är du egentligen främmande kvinna?
KLÄ AV DIG, VISA MIG VEM FAN DU ÄR.

människor, vi tävlar om allt.
vi tävlar om vem som har det sämst, vem som har det bäst.
vem som är ledsnast, vem som är gladast.
ingen duger, för alla vill vara bättre, synas mer, vara mer spännande.

alltså, grejen är att.
man måste vara ledsnast för då är det en själv det är mest synd om, det kan ju såklart inte vara mer synd om nån annan. eller så måste man vara gladast och ha det bäst för då är det en själv alla ser upp till och är avis på.
VÄRLDEN ÄR SOM ETT BAJSIGT JÄVLA RÖVHÅL.

jag har kommit på att ingen lyssnar på mig.
för ingen förstår sig på mig. så dom orkar inte ens försöka.
det spelar ingen roll vem.
jag förlitar mig på ett fåtal, säger mina konstigheter fulla i sorg men ni hajar inte, ni hajar inte att jag behöver erat stöd, att jag BER ER om det!
GE MIG DET BARA.
jag behöver få känna mig normal.
som en människa.

folk undviker mina ord men inte mig.
dom flesta berättar sina problem till typ hela världen, därför tror dom att det jag säger till dom inte betyder att dom ska hjälpa mig. men det ska ni.

VI BRYR OSS INTE, VISST SVERKER?

nej, hur jävla många gånger har jag inte sagt nu att jag ska lämna dig och ditt liv ifred?
varför klarar jag inte av det?
jag tror jag vill.
jag mår så dåligt.
det struntar du i.
du pratar om tamponger i stjärten när jag gråter över barnen som inte får nån mat.
din son av en sate.

är faktiskt nästan arg för att mina kinder inte blev blå.
fan vad skönt det hade varit.