varför är inte folk ärliga? vem fan uppfann lögnen?

jag vet att allt du gör är ljuger.
jag vet det.
jag vet varför du blir arg när jag säger saker.
för att jag har rätt och du klarar inte av det.
jag vet inte varför du inte låter mig vara.
du kan så enkelt bara gå ut och dra in nån annan blåst jävel i ditt skräpliv.
jag betyder inget för dig.
inte jag. men det vi har. det betyder.
jag tänker hela tiden. men han kanske inte alls ljuger.
men jag vet ändå. nånstans så vet jag det. att du är en lögn.

jag gav verkligen upp hela mitt liv för dig.
du mosade ihop mitt liv till en liten boll och kastade iväg det.
så tog du över det och gjorde mig till halva dig.
sen skyller du precis allt på mig tills jag tror på det.

NÅVÄL. så är det här i livet.
så när man ligger sämst till.
när man är helt förtvivlad.
när man känner sig ensammare än nånsin.
då finns ingen där.
ens bästa kompis har gjort uppror och vill inte prata.
det jag fick upp i fejset då gjorde saken hemskt mycke värre.
med endast jacka och tunna skor fick jag ensam vandra till luossa.
tänkte att min syster var ju hemma och kunde ge mig trygghet.
men nej. då är hennes mobil och väska och allt hemma.
vilket oroar mig så jag blir galen.
OJOJ SÅ SYND OM LILLA ELLI.

ja. livet är för fint.

HÄHÄ de tycker knasen också.

och FAAAN vad less jag är på folk som säger "sluta tyck synd om dig själv"
i helvete heller. det är så jävla synd om mig.
klart att man tycker synd om sig själv ibland. okej jag kanske gör det lite för ofta, men jag skulle ju sluta ifall andra tyckte synd om mig så jag slapp göra det själv. OCH HÖR SEN!

hela mitt förbaskade liv har jag varit ett lidande barn som försökt ta hand om alla i min närhet.
och så är det.
jag har alltid tyckt synd om alla, ställt upp för alla, alltid funnits till.
alltid varit den glada och positiva.
har aldrig ens tänkt på mig själv.
och nu tänker jag på mig själv och inser att det får man fan inte göra.