nu är det åratal sen jag kastade in mina konstiga förvirrande ord här. nu har dom fått sitta i skallen så länge att jag inte längre har koll på vilket som är vad...en sak är då säker,det är att jag redan är gammal och gråhårig, JAG ÄR 18 ÅR JÄTTEGAMMAL!
det betyder att jag numera, från och med nu är en fri människa, hjälp. jag är så liten och rädd. samtidigt är jag väldigt glad att vara fri, ingen i hela världen får säga till mig när jag ska städa eller komma hem. nu bestämmer jag.

nu ska jag bara se till att börja tjäna mina egna pengar också förstås. så ingen kan säga såna där riktigt störande saker som "jovisst,du kan ju köpa GOD mat när du tjänar egna pengar,höhöhö" finns knappt något mer irriterande än sånt. okej. då vet vi det då. förresten,har jag ens berättat att jag bor i husvagnen nu?
Ja det gör jag då iallafall...
jag vet inte riktigt vad jag ska säga om saken, har bara varit där typ två helger än så länge, bor oftast hemma hos tobbe, vilket jag antagligen gjort över ett år nu,bott oftare här hos honom. jag älskar att vara här, enda som plågar mig är att jag äter deras mat hela jävla tiden. känns förjävligt.
jag vill inte ruinera dom. borde ge dom typ, en ny bil eller ett hus, typ vad jag är skyldig dom. hursomhelst,här hos familjen tobias är läget alltid cool. yeah.

a men hemma hos mig ska man prata om precis allt, har man stekt en pannkaka uppochner (om det nu går ens en gång) så ska man sitta och diskutera den saken tills man förstår att det man gjorde var så hemskt fel och att det inte får upprepas. så. här hos tobias får man vara ifred. det händer då och då att han måste gå ut med hunden. det är väl allt.

och sen hatar jag att vara hemma för att, jag måste alltid diskutera jobbiga saker,får aldrig bara vara jag, ifred. det ska alltid finnas något lilla mamma vill ändra på. som hur jag beter mig,eller vad jag äter, eller har på mig. okej. enough is enough! förresten har jag och tobbe haft ettårsdag, GRATTIS. hade känts aningen roligare ifall inte min mamma krossade den lyckan också genom att svara. "haha...ja herregud..." när jag var helt lycklig och berättade att vi firat våran dag.

jaja. sånt är tydligen livet. jag får stå ut med folks tjat och gnäll. och det handlar inte om att folk bryr sig, det handlar bara om att dom ska ha någon att kåmmä sig bättre än. Bra. då duger jag visst till något! nej get it together...WOMAN! farväl trogne kamrat.

bybo again