nedrans. välkommen ellinor. du är tillbaka i dig själv igen. nästan. eller?
man skulle kunna tro att jag inte finns. att ellinor inte finns.
jag vet inte, finns jag? FINNS DU ELLINOR?
det är en riktigt konstig fråga att ställa till sig själv. obehagligt.

allvarligt talat så har jag börjat undra.
kan man, alltså helt på riktigt. kan man känna sig glad?
kan man vara helt totalt lycklig och bara känna att allt är bra?
GÅR DET?
för mig finns det inte. jag har nog aldrig varit med om det.
jag längtar bara hela tiden, längtar efter saker som inte kommer hända.
jag hoppas hela tiden jättemycke.
man ska fan inte hoppas.
nej. NEJ. ELLINOR, VAKNA! jag vill bara inse att det är mitt liv nån gång!
mitt mitt mitt, bara bara bara mitt.
och jag får göra precis vad jag vill. och jag behöver inte BRY mig om folk som jag vill spy i närheten av.

MEN ÄNDÅ SKA DET VARA SÅ OMÖJLIGT?
jag önskar bara att jag var en kille.
killar har det så mycke enklare.
dom flesta. eller. som dom säger det iallafall.
dom är inte så nedrans komplicerade.

jag funderar på att bli helkristen och börja gå i kyrkan. jag behöver nåt. en drog. behöver bli beroende av nåt.
nåt bra. nåt som hjälper mig.

säg bara, förklara för mig hur det känns att vara genomlycklig? utan problem och utan tankar som klöser sönder allt...?