jag vet ju att jag är straffad.
jag vet att jag inte förtjänar vänner som bryr sig.
jag vet att jag inte förtjänar att nån bryr sig.
men ändå så hoppas jag så sjukt mycket att någon bara ska ringa och fråga hur fan jag egentligen mår.
då skulle jag gråta av lycka. och av sorg.
jag skulle typ. explodera eller nåt.

saken är den.
att alla är så fega och falska.
och jag hatar folk som gnäller på att folk är falska.
och så gör jag det själv.
men jag orkar inte vara en sån.
en sån som fnissar och låssas bry mig.
bryr jag mig så bryr jag mig.
jag bryr mig om dom jag tycker om, om dom som är äkta, om dom som jag tycker gör bra saker.
om såna som är ärliga.
omsåna som bryr sig om mig.

jag har alltid varit en sån som stannat kvar hos en kompisäven om den varit en skit.
det är jag fortfarande.
därimot orkar jag inte med såna jag verkligen trodde på.
jag trodde på dig.
men du var lika skitig som alla andra, och det gjorde mig rädd och jag känner mig blåst och ensam nu.

jag har inte mycke att vara glad och stolt över, vad ska jag leva för?